Efter att ha kandiderat i ett antal riksdagsval tänkte jag inför årets val att jag gjort mitt i det avseendet och i stället går in för att stöda andra kandidater i valet. Jag blev i alla fall ombedd att kandidera. Att jag sedan efter ett tags funderande faktiskt beslöt mej för att trots allt ställa upp är till stor del Samlingspartiets fel/förtjänst.
I samma tider som jag blev ombedd att ställa upp hade jag nämligen nåtts av informationen om att Samlingspartiet i sin skuggbudget bland annat fört fram ett förslag om att det skulle införas en självrisk i fråga om boendekostnaderna i utkomststödet. Jag råkar ha tidigare erfarenheter av en dylik självrisk och vet att den definitivt inte är värt någon repris.
Det var mot slutet av 1990-talet man fick för sej att i utkomststödet införa en självrisk i fråga om boendekostnaderna. Jag jobbade då som socialarbetare på socialbyrå och skötte också utkomststödsärenden. Jag hade alltså den tvivelaktiga äran att vara med i projektet att lämna en del av hyran obeaktad vid beräkningen av klienternas utkomststöd. Stödet var knappt från förut, och nu blev det ännu knappare och kämpigare för alla dem det drabbade.
Det var då jag märkte att det sociala arbetet inte räcker som samhällelig insats för min egen del, så som jag tidigare hade tänkt. Så jag slutade upp med att tacka nej till att ställa upp i val och har nu varit aktiv i politiken i drygt 20 år.
Vi lyckades faktiskt så småningom få den eländiga självrisken skippad, men det räckte alltför många år. Och den ska definitivt inte införas igen!